har jag gärna på mig nuförtin, vit skjorta
Kände idag att vad jag saknar att pyssla här med bloggen. Vill inte ge upp och bara lägga ner helt, tänker att det går i perioder. Som väder, humör, eller fruktsäsong kanske. Så när jag minst anar det blir det kanske högsäsong här. Veckorna går snabbt och jag snubblar fram, ramlar ibland. Ganska mycket på senaste. Har känt och gjort så mycket på senaste att jag många gånger bara velat lägga mig ner och ge upp. Skita i allt, för jag har så svårt att förstå. Allt. På senaste har jag tyst till mig själv flera gånger tänkt att jag är ju så fel här. Bland tegel å gator och bilar och jobb och pengar. Jag vill ju vara hos träd, bland djur och jobba går bra. Jag vill bara inte vara någons ingen. Bli hunsad med. Trampad på. Det gör ont. Det förstår väl vem som helst. Men jag antar att det här med min syn på vart jag befinner mig just handlar om min infallsvinkel. Det kanske bara för att det mesta just nu känns så sammanhangslöst att det jag är omgiven av känns hårt av den anledningen. Fast det behöver egentligen inte ha någon förklaring, jag känner ju så här. Det skrämmer mig bara, eller jag skrämmer mig själv när jag ständigt frågar mig själv varför? Varför är jag här jag är, ska jag göra detta jag gör, vad är det egentligen jag ska komma fram till och hur ska det egentligen vara? ????? Jag menar inte dom här frågorna som att jag faktiskt håller på med saker jag vill och sen är osäker över dom utan mer hela samhällsupplägget. Hur vi bor. Hur vi spenderar våra 24 timmar på dygnet. Vad våra dagars huvudsyften är. Jag funderar ofta på om det verkligen är SÅHÄR det ska vara? Det är väldigt svårt att förklara. Men jag har bara en sån stark känsla av att jag kan i alla fall inte ha det såhär. I mitt huvud vet jag ju vad jag pratar om men det är kanske svårt att se här i några meningar. Jag vet inte... Men det jag önskar mest i världen är att jag någon gång ska bli tillfreds. Det ordet är magiskt för mig. Jag vill bli lugn. Vill vara med mina vänner som jag saknar. Och bland djur. Och att jobbet ska vara en del av mitt liv och inte för att jag ska kunna HA ett liv utanför, liksom. Förstår ni? Jag vill inte att fredag ska vara mer värt än tisdag liksom. Det finns grejer jag tänker på, som gör mig lugn. Som får mig att tänka att det kanske går att fixa det här. Jag KAN ordna det så om jag kan sammanfatta mina tankar och känslor. Jag är ju bara 20. Men just nu ramlar jag omkring. Ibland för att jag fäller mig själv, ibland för att jag blir knuffad. Det intressantaste är att än reser en sig gång på gång och lufsar vidare. Vi lufsar vidare. Ibland sätter jag mig, kollar på en serie. Ska göra det nu, en anime Rebecka tipsat om. Vad långt det blev, vad skriva är skönt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar