Jaa... AA's tenniskjol e ju HÖGST PÅ MIN ÖNSKELISTA I VÄRLDEN EFTER FRED PÅ JORDEN + RÄDDA ALLA LEDSNA DJUR. Eh såatte. Helst den vita! men svarta, marinblå samt vinröda och gärna..äh det räcker så.
Och apropå absolut ingenting, denhär väskan är för övrigt episk. (!!!!!!1111)
Sen tänkte jag på en grej innan. Missförstå inte nu, det är inte så att jag önskar mer "död" i vardagen, absolut inte (i alla fall inte rent aktivt vill säga). Det är mer att jag önskar att dess existens inte hade varit mindre självklar än livet. Jag menar att jag hade velat att jag var mer medveten om att döden hör liksom också livet till. Jag menar då heller inte att jag hela tiden ska gå att tänka på att imorgon kan vara min eller en fin go väns sista dag i livet, då skulle jag ju bli väldigt paranoid och ledsen. Men som till exempel Bröderna Lejenhjärta, som inte bara är en väldigt fin historia utan där tar ju liksom Astrid upp döden i allra högsta grad. Behandlar hela alltet i en enda masterpiece of saga. Får oss (eller mig iaf) att möta det, och tänka på varför det som händer händer, och finns Nangijala? Och om det inte finns vad händer då osv osv....
Alltså det jag menar är att jag på ett sett önskar att jag var troende. (Fast det är jag väl egentligen. Det är väl alla som tror på ett större sammanhang. Det är väl knappt någon i nutid av människor som när dom utger sig för att vara troende som faktiskt tror på nån gubbe uppe i himlen och att Jesus (tex.) var en snubbe SNUBBE liksom. Dom tänker väl det hela mer som symboliska berättelser och "sago-hänvisningar" som ett sätt att prata om olika ämnen, precis som Astrid och Bröderna Lejeonhjärta egentligen! Så egentligen tror jag att många fler än vi faktiskt tror är troende men vi vet liksom inte länge vad troende definieras som så vi bara skiter i och bara näe (jag inräknad).) Men jag har så svårt att låta bli att tänka att SKA JAG TRO PÅ DESSA SAGOR, liksom bara för att jag tycker Nangijala verkar vara ett trevligt ställe (utan Tengil) och allt det där så vet jag ju att det inte är sant. Men jag kanske tappar grejen där, att det är inte det som är budskapet - har detta hänt eller inte? Utan mer vad är det sagan verkligen berättar? Jo om döden och allt möjligt som varje enskild individ väljer att tolka in.
Jag önskar att jag hade ett sätt att behandla allt jag tänker på med. Allt det här med existentiella frågor. Jag har ju ingen metod att ta mig an det på. Det blir liksom för stort å mäktigt. Jag blir ju alldeles överväldigad. Vissa moments bara öppnar allt upp sig och jag ser hela sammanhanget och det känns inte alltid så smidigt och istället för att ha flera att prata med detta om under rimliga former så blir jag oftast ledsen och bara jahapp:(:(:( VAD SKA VI GÖRA?????!!!!? Och bland detta då har jag ju exempelvis inte erfarenhet av att ens PRATA om ämnet döden, hur ska jag DÅ kunna behandla och bearbeta det när jag verkligen möter det i olika former?
Jag har ju ingen samhörighet eller tro. Jag e ju bara en blindtarm på universums kropp som simmar omkring utan sammanhang. Och lätt blir jag inflammerad och ledsen för jag har ju nästan inga ens hypotetiska svar på en väldans massa frågor. Det är nog inte så konstigt att vi blir ledsna och känner oss menlösa lite för ofta då.
Men bara så länge det finns stjärnor över oss och
bara så länge våra hjärtan klaaaaaaraar aaav att slåååååå
..som nån en gång sjöng.
Poetiskt avslut det blev här då. Blir ju generad. Haha skoja för fan. Men jag tänker att jag har åtminstone hopp (större delar av tiden), och så länge jag har det så e det hele helt OK (cero(0) killed).
Signar ut efter att ha sett detta hos Elin. FAKKIN KHÖÖÖNG. Se det, ni kommer fnissa lite och tänka mycket:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar