Ibland tänker jag att det måste vara svårt. Förvirrande med allt nytt som dom inte förstår, å inte har någon tid att visa dom för alla är så upptagna med sig själva. Det är som en ny värld för dom. Sån enorm skillnad fast det kanske bara var ett halvt liv sen. Menar inte att det måste vara dåligt, men i alla fall främmande och lite svårt. Kanske skrämmande för vissa. Tänker på morfar Nils, som knappt kan åka buss längre. Man ska ha kort och blipp å inte hinner bussen vänta tills dom satt sig innan dom gasar på för det är bråttom bråttom. Ibland är jag själv en av dom som själv har bråttom och trummar nervöst på benen för jag har bråttom bråttom och vill köra köra. Ja men köööör då.
Tänker att inget blir bättre av stress, inget alls. Tänker att vi borde hjälpas åt. Våra föräldrar tar hand om oss när vi är små, förser oss med mat och husrum. Det vill jag ge tillbaka på något sätt när dom är gamla och ömtåliga. Blir glad när jag tänker så. Tänker att det går runt runt då. Att det finns en mening. Cirkeln sluts. Cirklarna sluts och börjar om. Det känns bra. Bekant. Rofyllt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar