Idag vare Julle-times. Då bakar man kladdkaka, kollar bra filmer och sånt. Vi gjorde standard middagen - den supah speciella och supah goda mozarellasalladen och nördade ner oss i Le Mis. Kollade på 25th anniversary. Gördetgördetgördet. Det är helt jävla fantastiskt obeskrivligt skitbra så jag vet inte vart jag ska göra av migsjälv när man kollat klart.

Ligger här i sängen och försöker komma på meningen nu eh. Liksom i Kristina från Duvemåla och Le Mis och i andra LÄNDER i VERKLIGHETEN så kämpar folk för kärleken, livet, mat å överlevnad. Men i Sverige har de flesta det så bra att vi hänger upp livsmeningen på utseende och karriär. Så tänker jag fan inte ha det. Det är alldeles för pyttit och "specialiserat" och ytligt och meningslöst. Det måste vara större än så. Jag menar förstods inte att jag hoppas att det blir krig för att jag ska finna meningen med den omfattande känslan och glöden som jag vill känna i bröstet. Men jag tänker att om jag försöker tänka utanför boxen, då kanske jag blir av med abstinensen jag får av att kolla på Le Mis och jag kanske börjar brinna inombords och känner JA JÄVLAR NU VET JAG. Jag ska "bara" få av locket. Men liksom, vem bollar man sånna tankar med? Min psykolog skulle väl säga "ja detta är ju typiska frågan om livet tankar" eller "du e ju så ung och då har man sånna här tankar, det bara blir sen". Jajajaja den har man ju hör förr. Näminsann, jag ska komma på det. Eller inte komma på, mitt svar är ju inte samma som alla andras. Men jag ska hitta det, Hitta DET och känslan.

Fasen vad svårt och nedrans vad trött. /Filosofen